Mångfaldiga oliver

När traskade de soltorkade tomaterna och den färska basilikan in i var mans hem? Och när blev oliver något mer än bara oliver? Jag minns att mina föräldrar åt oliver när jag var liten. Det var såna där gröna med rött i, och dom såg verkligen jätteäckliga ut. Sen kom Den hemlige kocken och avslöjade att de svarta oliverna inte alls var svarta. Egentligen. Så nu är det handplockade ekologiska haldikisoliver hit och extra jungfrulig olja dit som gäller.

Lite samma sak har hänt med salt och socker. När jag var liten fanns det bara salt. Enkelt. Vi hade salt från Jozo. Nu finns det salt från mystiska byar i bergskedjor i länder man aldrig hört talas om och salt krystat kryddat med typ mangosmör. Det är likadant med socker. Förr i tiden, när jag var barn, fanns strösocker, florsocker och pärlsocker. Och så fanns det en obskyr brun burk i kylen med farinsocker som användes till irish coffee typ en halv gång om året. Idag har jag sjuttioarton sorters socker i skafferiet, men p.g.a. GI-hetsen så står det bara där och står.

Det var inte min mening att låta negativ. Jag värnar om mångfald och möjligheten att välja. Till exempel uppskattar jag verkligen att man i Berlin, långt från olivträd och kritvita grekiska hus, kan bli serverad fantastiskt goda och alldeles lagom salta kalamataoliver. Det ni!