Jag har skrivit om det här förr, men dambadet i Saltsjöbaden är helt fantastiskt. Jag har legat platt där så gott som hela helgen. Druckit kaffe, badat, läst ut en bok, läst DN, lyssnat på Sommar, läst en gammal Filter, badat. Betraktat livet som pågår där. Som alltid pågått där. Kvinnorna som jag känner igen från tidigare år. Som tycks vara där varenda dag hela säsongen. Den solbrända tanten, som fortfarande har ett flickaktigt utseende trots rynkorna, som igår pinnade runt med en liten hammare för att banka ner envisa spikar som man skulle kunna råka riva sina fötter på.
30 minuter från Slussen. Och en helt annan värld. Det är outtalat lugnt och skönt. Ibland kommer det in någon mamma med barn. Oftast för att hoppa från tornet. Men de inser snart att på dambadet springer man inte runt och leker. Som en mamma sa till sin dotter ”Här inne skriker man inte. Du ska tänka att det är ungefär som biblioteket, du vet.” Det var fint sagt. Jag gillar ju bibliotek också. Platser där det finns en inbyggd stämning. Traditioner som sitter i väggarna. Att någon sätter in blommor i en liten kopp på toaletten. Att det är helt ok att ta köpa kaffe på cafét utanför i en riktig kopp istället för en pappersmugg. Allting fungerar med osynliga lagar. Ingen kommer på tanken att inte ta med sitt skräp när de går därifrån.
Och så finns det undantag så klart. Som de två tjejerna bredvid mig i lördags som hade med sig ett kilo räkor som de satt och skalade i solskenet. I kombination med aiolin som de doppade de små rosa skaldjuren i så blev det en ganska osympatisk luktsymfoni för oss andra. Efter en halvtimme började det lukta räkfond. Men men, de fick hållas. Efter en timme samlade de ihop räkskalen och lade sig ner och sov middag.Etiketter: bada, räkor, Saltsjöbaden, Sommar i P1
