Disassocierad Syltis

Igår på hemvägen från jobbet var jag inom Ica. Det kändes verkligen som att fulhandla. Efter en sommar som inneburit lustfylld matshoppning hos Vikentomater, Oldsbergs ost i Höganäs, småinköp på Urban Deli och Cajsa Warg, en lång och seg väntan på att Hammarströms Fisk ska öppna efter semestern. På väg in på Ica mötte jag Margit Richert. Det blir lite märkligt när den riktiga världen smälter ihop med Twittervärlden. Lite som när man möter en gubbe som ser väldigt bekant ut, och man är på vippen att hälsa, tills man inser att det är kungen. Jag hälsade inte. Men sen pingade jag henne på Twitter, och nu ska vi visst ses över en marmeladmacka nästa vecka.


Tidigare nämnda kollega har nu läst bloggen. Han är en klok man. Han hade en hel del funderingar kring min Syltis-identitet. Smickraren till kollega beskrev mina inlägg som analyserande, intellektuella, skarpa och spänstiga. Men att de blir analyserande åt det akademiska hållet. Att jag blir den som ”sitter på läktaren”. Jag disassocierar mig från det jag skriver. Jag iakttar och analyserar, men jag är inte associerad med det jag skriver. Jag är inte i det med känslorna. Det är ett vettigt resonemang. Vilken identitet har jag som bloggare? Vem är jag när jag är Syltis? Jag skriver om ämnen och fenomen som engagerar mig, men jag väljer tydligen att stå lite utanför och betrakta dem? Nu blir det en metanivå på det här – jag analyserar huruvida jag analyserar.


Igår blev ett tydligt exempel på det just det här. På väg hem från Ica på Folkungagatan svängde jag ner på Östgötagatan. Jag såg piketen som stod slarvigt parkerad på gathörnet vid Bondegatan. Då jag kom närmre såg jag att massor av folk stod samlade vid gatukorsningen. Min första tanke var ”filminspelning”. Vanligt förekommande i kvarteren*. Då jag kom fram till gathörnet såg jag inte en enda filmkamera. Däremot låg en kille nertryckt mot gatan med två poliser som höll bak hans armar. Killen var så gott som naken och var allt annat än lugn. Han ropade högt att någon måste hjälpa honom. Att Frida var tvungen att komma och hjälpa honom. Det samlades fler och fler människor. Betraktare. De som sitter på läktaren. Som inte är med i själva situationen. Som kanske också tänkte att det var en filminspelning. Och vore det en filminspelning så hade jag stannat upp. Tittat. Spanat efter Persbrandt, kanske en regissör. Men nu var det verkligheten. Det var en trasig människa som jag tror mig ha sett i kvarteren en tid. Som oprovocerat gått och ropat ut ilska och frustration. Som tycks ha landat i en psykos, under två polismän på Bondegatan. Mellan piketbussen och en polisbil. Jag såg, och jag gick. Jag ville inte se mer. Jag ville inte stå på läktaren och betrakta det där. Är det fegt? Eller vad det det värdigaste alternativet? Att inte gotta mig i någons olycka? Eller skulle jag ha agerat långt tidigare? På mannen som gått runt och skrikit i kvarteren?


Läktaren stod där, men jag valde att inte ens ställa mig på den. Jag valde att gå förbi den. Istället gick jag hem och påbörjade ett blogginlägg om situationen. Analyserade. Som varande en åskådare av åskådarna. Är det civilkurage? Lyssna på Tankar för dagen. Katarina Kieri talade om mod. Att hon har en post-it på den vita väggen vid skrivbordet. Att varje gång hon lyfter blicken, så uppmanas hon att vara modig. Är jag modig? Eller är jag bara bekväm? Det är så enkelt att bara betrakta, analysera. Inte vara i det. Att bevara min integritet på bloggen. Analysera och kommentera. Låta en vag ståndpunkt skina igenom. Eller är det just det att jag inte vill cementera en åsikt? Inte vill vara så fast i min övertygelse? Flexibel i tanken? För att på så sätt bjuda in till dialog?


*När ”The girl with the dragon tatoo” skulle spelas in i butiken mittemot vårt hus fick grannen påringning och order om att stänga fönstret för det hördes när hon hostade. Stackarn som låg hemma med lunginflammation.

Etiketter: , , , ,