Lördag förmiddag. SATS i Helsingborg. Den stackars instruktören till box-passet blev kidnappad till sin svensexa. Han tvingades dansa ett nummer ur Svansjön inför sina motionärer. Det var så pinsamt att jag nästan tvingades hålla upp mittsarna framför ansiktet som en improviserad skämskudde. När passet väl kom igång med en annan instruktör kändes det riktigt roligt, trots att de förbannade hälsporrarna tvingar mig att ta det lugnt med hopp.
Lördag eftermiddag. Helsingborgs nya kallbadhus. Där fick jag användning för skämskudden igen. En möhippa fyllde omklädningsrummet med prat om amning ("jau liäckte i triej miunaddårr innan fårrlåssningänn", karlar ("ja, di po annra sian kan ju glio så möe di vill, de finns ju ente så möe rolett å titta på liängre") och rosévin ("riecker fiem bäginnbåcks?"). Jag kände en enorm tacksamhet över att slippa vara med på spektaklet. Kallbadhuset i sig var fantastiskt fint. Förra helgen solade jag i Saltis, kallbadhuset med en lång tradition i väggarna. Nya kallis i Helsingborg är dess diametrala motsats. Modernt. Ytor, utsikt, obegränsat med varmvatten. Och en handikapptoalett för apor. Det var cirka 2 meter från toaletten till toapappershållaren.
Men kallbadhustanterna är desamma oavsett stad. De är stammisarna som lyssnar på Sommar i P1, pratar om sina män och äter medhavda äggmackor. Däremot talar de en helt annan dialekt än på Saltis. Och de noterar och kommenterar utomsocknes med "har e muånga idau jau ente sitt fiörr". De verkar också ha en fäbless för Bryan Ferry. De dröjde vid ämnet en lång stund och alla var djupt eniga om att "han e so jaedra snögg".Etiketter: bada, boxning, Helsingborg, kallbadhus, möhippa, skämskudde, svensexa, träning
