Akronymerna AIDS och LCHF

Igår var jag inom bokhandeln för att köpa ny lektyr. Korparna är utläst. För övrigt en fantastisk läsupplevelse. Passager mellan dröm och verklighet, fin dialog, sinne för detaljer. Och hög igenkänningsfaktor, om man som jag är uppvuxen på landet. Nu ska jag igång med del ett i Jonas Gardells trilogi om AIDS. Den verkar lovande. Bortsett från att han skriver ”skall” istället för ”ska”. Jag hakar upp mig precis varenda gång.


I bokhandeln noterade jag tillskottet bland kokböcker. Eller förlåt, jag menar LCHF-kokböcker. Antalet har exploderat. Marknaden tycks aldrig mättas (!). Jag vet inte varför jag utsätter mig själv för det, men ibland hamnar jag på fullständigt rabiata bloggar som handlar om hur man ska äta. Det finns inte tillstymmelse till matglädje. Det handlar om regler. Vad man får äta, vad man absolut inte får äta och vad man kanske får äta. Och de ilskna argumenten för denna kostläggning. Man ska väga maten, man kan ”unna sig” frön, man matar ungarna med smör och man poängterar hela tiden att man har all rätt i världen att leva så här, faktiskt är det den enda sanna vägen. Hallelluja, frälsningen är nära. Jag återkopplar här till ett tidigare inlägg om att baka utan mjöl och socker. Var finns glädjen i det? Varför baka över huvud taget om man inte bakar något gott? Och äter vi för att njuta eller för att plåga oss själva? Eller plågar vi oss en stund för att kunna njuta lite senare?


Rönen hit och dit. Att motionerar man mer än sitt kaloriintag så är allting lugnt, ja den teorin har ställts på ända. Blodsocker, olika typer av kolhydrater, synen på fett. Att äta lite av mycket. Eller, göra som de som står före en i kön till kassan i mataffären – äta mycket av lite. Typ halvfabrikat, chips, transfettiga kakor och skölja ner härligheten med läsk eller saft. När tappade vi känslan för vad som är bra mat? Vad som är bra för våra kroppar? Vad som är bra för miljön? Som får oss att må bra? Som får oss att orka? Inte orka kupa potatis på åkern eller hässja hö, men orka vardagen framför datorn. 

Vi har inte mindre fritid nu är förr. Snarare tvärtom. Ändå är tid den viktigaste ingrediensen i alla recept. Vi hinner inte. Vi hinner faktiskt ingenting. Eller så är det så att vi hinner, för att det är en lyx att ha tid att hinna laga mat. Då hinner vi grotta ner oss i frågan huruvida vi får äta nötter, och i så fall hur mycket. Och så sitter man där med de fem nötterna och "ohh, så härligt det ska bli att njuta av dem. Underbart!!!" Men bär och frukt, det ska man akta sig för. Uschanemej. Svenska jordgubbar? Knappast. Men avokado från Peru, det är tillåtet. Man kan bygga upp hela sitt liv kring vad man får och inte får äta. Scanna butikshyllorna efter "godkända" ingredienser. Känna sig nöjd med att man följer reglerna. Luta sig tillbaka över uträttat arbete. Längta efter allt det man inte får äta när man mumsar i sig sin lilla tillåtna nötranson. Livskvalitet tror jag att det kallas. Mindfulness.

Etiketter: , , , , , , ,