I tisdags kollade jag två fotoutställningar på Kulturhuset. Såg om Année Olofssons The face of all your fears och den nya samlingen bilder av Gregory Crewdson - In a lonely place. Den amerikanska mardrömmen var extremt sevärd. Varje bild var som en minutiöst iscensatt novell, fångad i ett fotografi. Och det var som om de enskilda bilderna hörde ihop med varandra; små detaljer och bitar som jag tyckte mig känna igen. Eller så var det bara min inneboende besatthet av att vilja finna samband. Och på kvällen, Anna Järvinens releasefest på Rönnells antikvariat. Sen är det som om det går av bara farten. Svisch svisch. Med avbrott för styrelsemöte med bostadsrättsföreningen och en spritzer på Och himlen därtill igår så klämde jag in Klungan ikväll. På Dansens Hus. Jag gillade inte föreställningen nåt vidare. Den var så sorglig. Karaktärerna var så sorgliga. Och alla människor i publiken som skrattade hysteriskt, ja de var ju kanske ännu sorgligare. Den postmodernistiska blandningen av fin- och fulkultur gjorde mig förvirrad - skulle jag skratta eller gråta?
Bara en timme tidigare hade jag samma känsla i kroppen då jag satt på
Rolfs kök och drack vin, gnagde på surdegsbröd (med nåt italienskt ister) och åt
oxkind med potatistryffelmos. Åh. Gud. Så. Bra.
Ja, jag kanske är en enkel tös från landet. Jag uppskattar bra kött men konstig kultur, se det förstår jag mig inte på. Eller så berodde det inte på mitt ursprung eller uppväxt, utan på dubbeltryffeleffekten. Gotländsk tryffel i potatismoset och tryffel till kaffet kan leda till fullständig kulturblackout.
Etiketter: choklad, Gotland, kött, potatismos, Rolfs kök, surdegsbröd, teater, tryffel
