Minst lika spektakulärt som köttet var det hundrafemtioåriga fikonträdet som gett restaurangen dess namn. Det var som att sitta inomhus fast utomhus. Taket fick anpassa sig efter trädets grenar.
Till förrätt tuggade vi på ricotta som såg ut som mozzarella, chorizo, lite grönsaker, något slags rökt fisk och rosmarinbröd serverat i ett brödställ. Jag ska köpa ett brödställ. Brödkorg känns ju passé. Jajustja, ostbollar fick vi också. De var riktigt bra. Ostbollar finns överallt. Till och med på frukostbuffén.
Men nu då? Jag undrar hur det kommer att bli nu? Med köttet alltså. Hur ska jag kunna äta kött igen utan att låta bli att jämföra det med kvällens upplevelse?? Från och med nu kommer allt kött att vara synonymt med besvikelse. Det känns sorgligt. Men så piggas jag upp av tanken på hur fint det vore att få åka hit igen och dela denna fantastiska upplevelse med jämlikar. Jag tänker främst på min far och mina bröder. Den upplevelsen ska jag önska mig i julklapp.
