Dagens ord är planka. Jag erkänner. Jag har varken ätit plankstek, plankat till tbanan eller stått i planka. Vad har jag då ägnat dagen åt? Tjaa, släckt en del akuta bränder på jobbet och sett SATC 2 tillsammans med resten av kontoret. Nåja, det var väl i huvudsak kvinnorna från kontoret.
"Hey Carrie, can I sit next to you?" ropade Johan, en sommarvikarie, efter mig i trappan på väg upp till salongen. "Sure thing, Stanford" svarade jag. "Vadå? Vem är Stanford?" Det blev han snart varse. Filmen inleddes med att Stanford och Anthony gifte sig i en explosion av vitt, svanar, gosskörer och med Liza Minnelli som vigselförrättare.
SATC 2 var i jämförelse med SATC 1 och tv-serien riktigt unken. Grogghaggorna goes to Mellanöstern och konstaterar att allt är mycket bättre i USA. Suck. Samanthas ihärdiga försök att hävda rätten till sexualitet i allmänhet och den kvinnliga sexualiteten i synnerhet var inget annat än just unket.
Det finns kvinnor som tänjer på gränser för sex i konsten utan att det blir det minsta unket. Louise Bourgeois var en av dem. Hon gick bort i måndags, 98 år gammal. Jag såg hennes verk Maman på Wanås för ett par år sen. Fascinerande stor spindelmamma som nästan tycktes vakta slottet där i parken.Etiketter: guilty pleasures, SATC, sex, vulgär konst, Wanås